Demokrati betyder folkstyre. Det lär man sig i skolan ganska tidigt. Att Sverige är en demokrati lär man sig också. Man lär sig inte att reagera över att stadschefen har fått sin titel genom att hans pappa var statschef och att det borde väcka uppmärksamhet i en "demokrati", men det gör inte så mycket, för kungen är bara en parentes. Det är han i den här artikeln också, för den här artikeln handlar om demokrati. 

 Artiklar om demokrati börjar alltid i grekland av någon anledning. Där var det "folkstyre". Folket var alla människor som var födda i Aten, som inte var kvinnor, som inte var barn, som inte var slavar, som ha-de viss pre-tige och rikedom. Den grekiska demokratin kallades - och kallas - demokrati, trots att bara var femte vuxen atenare fick vara med att påverka i politiken. Sedan dess har det hänt en del. Nufört-iden finns det drygt 20 länder i världen som skulle kunna kallas stabila demokratier. 

 Jag skulle dock vilja invända mot detta. Ordet demo-krati får inte urholkas, demokratin ska vara större än val var fjärde år och visst skydd mot statligt godtycke. 
 Enligt Robert A Dahl, en av de mer kända statsvetarna, så innebär demokrati "jämnlik fördelning av maktresurser". Det kan ju knappast någon säga att vi har i Sverige. För det första måste man ju tillhöra normen för att bli tagen på allvar.  För att göra den här artikeln lättare att läsa så kommer jag att skilja på begrep-pen demo-krati och polyarki. Demo-krati ser jag som en utopi och  något som eventuellt finns i smågrupper runt om-kring i världen. Polyarki, som betyder flervälde, är det ordet jag (med flera) vill sätta på Sverige och de 20 andra länderna som kallades stabila demokratier, bara för att visa dem att de har mycket kvar att lära. 
 I polyarkin Sverige har man bestämt att invandrare och människor under 18 år inte tillhör folket, de har nämligen ingen rösträtt. Regeringen räknar dock med att män-niskor under 18 med vapen i hand ska för-svara vårt land när ryssen eller nord-kor-eanen kommer. Döda och dö för att land de inte får rösta i, det är nog inte bra för strids-moralen.

 "All offentlig makt utgår från folket", så står det i lagen. Det första stycket i den första paragrafen i den första lagen i det första kapitlet. Detta är en intressant formulering. Ordet "folket" har redan disk-uterats och visat sig något begränsat. Ordet "utgår" har också utrymme för viss tolkning. När någon "utgår" från ett hus så är rimligtvis inte den personen kvar i huset. Är det lika med makten, att när den "utgått" från folket så ska folket inte ha den kvar. Jag skulle gärna vilja ha min makt kvar. Jag tänker på de anarkistiska propagandaaffischerna där folk går in till valurnan och kommer ut med tejp för munnen. Vad "offentlig" är diskuteras överhuvudtaget inte vad jag kan se, men om det med offentlig menas staten, då kommer mitt veto mot att Sverige kallas demokrati. Den offentliga makten räcker inte. Det finns fler maktyttringar än den från staten som påverkar mig och varför begränsa sig till staten då. En god förklaring kan vara att staten är den största, och ofta värsta, maktkoncentrationen i ett land och att det därför ytterst viktigt att kunna styra den.

 Demokrati och mer aktuellt polyarki är sätt för folket att styra staten. Att folket styr utan staten kallas som bekant anarkism och inrymmer även den demokrati (vilket dock inte Dahl tycker). Staten är allt för farlig för att demokratin ska tappa sitt grepp om den. Den statliga våldsapparaten är inte att leka med. (Staten är vår herde, den tar hand om oss på alla sätt och vis, men bestämmer vad alla ska göra och kan sla-kta alla i godtycke). Anledningen till var-för den svenska staten inte känns så farlig är att vi har en reko folklig kontroll över den (och att de som bestämmer är snälla, hrmpf). En följdfråga blir om det är så sunt att koncentrera så mycket makt på ett ställe, i en stat, eller om det vore bättre om man försökte sprida makten på mindre enheter, men det är en annan diskussion. 

 Metoder att påverka politiken, som sker utanför parlamentet kallas ofta odem-o-kratiska. Vill man ha den världs-bilden är väl det ganska reko, men det är de olydiga som har fått samhället dit vi är nu. Skulle kungen fått bestämma ostört, skulle vi inte ha kommit så långt som polyarki nu och vi kommer garanterat inte nå demo-kratin. (Man kan iochförsig diskutera om det verkligen var kungen som bestämde, eller om det var hans polare, kapitalisterna). Det är livsfarligt att sätta sig ner och säga att "nu har vi demokrati, tysta och haffa de olydiga." Tycker man det är man konser-vativ, eller reaktionär om det låter värre. Ur tankegången ovan växer sedan en munter-het och lättja. Istället för att demo-kratin utök-as beskärs den istället. 

 Det går att ge sken av demokrati genom frekventa val, men inte presentera någon skillnad vid regeringsbyte, inte bry sig  om resultatet. Om politikerna bara känns som en grå konturlös marknads-anpassad massa då tröttnar folk på hela kalaset och vill ha något nytt (eller snarare något gammalt). Det är här de karismatiska och kärvänliga högerpopulisterna kommer in. Det som hände eller håller på att hända i Österrike, Frankrike, ja nästan hela Europa, bli bara värre. Om inte fascismen bekäm-pas med buller och bång och ett friare och på alla sätt trevligare alternativ pres-enteras, så marscherar fascisterna snart öppet igen.

 Det har alltid funnits och kommer alltid finnas personer som hävdar sig veta bättre än andra. Som tror sig veta folks bästa bättre än folket självt vet. (Om jag säger att var femte österrikare är en virrpanna som röstar på fascisterna utan att veta bättre, då är jag en sådan person). Det är både bra och dåligt att sådana per-soner finns. Ibland har de rätt, ofta har de fel. Se bara till att de inte får för mycket makt, för då händer det dumheter som t ex riksbankens frigörelse (se monetär#2), kommunistiska upplysta eliter som ursäkt för diktaturer (en allt för mäktig stat i fel händer), arbetsgivare-för-eningar som lurar arbetare att tro att deras pengar inte blir värda något om de kräver högre lön, världsbanker som "för-söker göra till u-ländernas bästa" och så vidare.

 Elitdemokrater är ett annat gissel man får dras med i en stat, eller någon annan församling där det finns styrande och styrda. Det är väldigt lätt att bli elitdemokrat när man kommer i maktposition. Makt korrumperar som man säger. En elitdemokrat är en per-son i maktposition som låter folket, de styrda, vara med att bestämma först när han försäkrat sig om vad de kommer att säga. Det är inte märkligt att folk i makt blir elitdemokrater. De planerar ju för hur det ska vara i landet eller motsvarande och hur kul är det om någon med annan åsikt skulle blanda sig i och förstöra planerna. Nej, låt oss inte främst klandra de med makt, utan de system som tillåter sådant godtycke.

 Det finns två sätt att kritisera polyarkin. Ena sättet är kräva mer demokrati och det andra sättet är givetvis att kräva mer förmyndare och mer eliter, det vill säga mindre demo-krati. Vem som kom-mer att segra återstår att se, men låt oss inte tveka om var vi står.
 

/Jonas Lindkvist